Att skriva barnbok

Om hur en patrullhund från Västerbotten blir till en karaktär i en barnbok

2021 får jag i uppdrag av Svenska Brukshundklubben att skapa en berättelse om patrullhunden Arracz och hans matte Carola. I den skrivprocessen föds en flicka som heter Luna och en spännande jakt tar fart genom djupa skogar och längs mörka vattendrag.

Du köper boken av Brukshundklubben.

Alla illustrationer är skapade av Lotte Sederholm och går att köpa som original av henne.

Texten

Vintern 2021 ger handläggare Cissi Sandström på Svenska Brukshundklubben mig uppdraget att tillsammans med hundförare Carola Nilsson skriva en barnbok om en patrullhund. Det är Carola som äger hunden Arracz och det är hennes idé att skapa en barnbok om livet som patrullhund och hundförare. Planen är att Carola och jag samarbetar, men att jag skriver.

Skrivuppdraget

Brukshundklubben vill kunna använda boken för att få barn att intressera sig för organisationen, vars huvudsakliga uppgift är att hjälpa till att skydda människor i Sverige i händelse av kris och krig. Cissi ber mig dessutom att vara projektledare för själva bokskapandet; illustrationer, sättning av inlaga, tryck – the works. Inom dessa olika ramar och förutsatt att jag håller mig till fakta och budskap ger mig Cissi mycket frihet, jag får hitta på vad jag vill.

Roligt! Jag har aldrig skrivit en barnbok, det vill jag gärna lära mig. Och jag som jobbar mycket ensam; tänk att få samarbeta med en annan författare, en illustratör och en formgivare som sätter boken. Jag tackar ja.

Men, boken ska alltså bli både engagerande och pedagogisk. Hmm. Pedagogik och förklaringar; det går tvärs emot vad jag tänker att berättande och fiktion är. Men det är väl klart att det går. Eller? Jo. Men hur?

Okej, en sak i taget. Berättelsen först.

Skrivprocessen tar fart

Jag börjar med att läsa Carola Nilssons texter som hon har skrivit om sin hund Arracz. Carola och Arracz bor i byn Risböle i Västerbotten tillsammans med två andra hundar och Carolas man. Carola är med i Hemvärnet, hon samarbetar med Brukshundklubben som har kansli i Stockholm, och hon tränar ofta sina hundar på den lokala brukshundklubben i Risböle.

Carolas texter är charmiga och fyllda med roliga anekdoter och detaljer om Arracz och livet som hundförare. Till exempel skriver Carola om hur hundar, som Arracz, av rasen Chodský pes gillar att sitta högt och därför ofta hoppar upp på höga stolar. Hon skriver om hur det gick till när Arracz blev patrullhund. Och att han en gång när Carola var svårt sjuk låg vid hennes säng ända tills hon blev frisk. Och om hur han beundrar sin storebror något oerhört, den stora schäferhunden Åcky, en mycket duktig patrullhund.

Cissi, Carola och jag kommer fram till att min uppgift blir att skapa en spännande story.

Carola berättar att något patrullhundarna ofta gör är att leta efter försvunna människor. Oj, det är spännande! Hur kan det bli ännu mer spännande? Om det är natt blir det läskigt. Och om det är ett barn som försvinner blir det angeläget.

Jag börjar spåna. Jobbar med Carolas material, stora blädderblock, färgpennor, post-it-lappar och dator. Allt på en gång, det är alltid så jag gör i spån-fasen.

Det som föds i skrivprocessen

Ur detta föds en ficka som heter Luna som försvinner en natt i fullmånens sken. Hon bor med sin ensamstående mamma och de blir till Carolas och Arracz grannar i Risböle (vem kan låta bli att använda det underbara namnet i sin text). Men en kvinna på landet i Västerbotten tappar inte bort sitt barn i skogen? Jag hittar på en slarvig mormor, som är på besök från asfalten i Stockholm. Hon kan tappa bort Luna, det blir trovärdigt. Från ingenstans som det verkar (men det vet vi ju inte är sant) dyker ett litet plasttroll med grönt hår upp. Det trollet bär Luna med sig vart hon än går, och hon tycker att trollets gröna hår är lika rufsigt som Arracz svarta päls.

– Jag är mamma till Arracz och du till Luna, säger Carola.

En historia växer fram. Den börjar med en morgonpromenad vid en sjö, rör sig under en natt i fullmånens sken genom djupa skogar och förbi en mörk tjärn, för att sluta morgonen därpå i fullt solsken.

Ganska snart har jag en förstaversion. Men den är ganska tunn. Okej, det brukar ju mina förstaversioner vara.

Att skriva är att skriva vidare

Jag fortsätter. Skriver om, skriver vidare, skriver inåt. Version efter version lagras i min dator. Jag skriver som i en spiral och lager på lager. Bit för bit fördjupas och utvecklas min berättelse. Alla gör olika, men så går det oftast till när jag skriver.

Jag har alltid en början och en ungefärlig mitt och ett ungefärligt slut klart för mig innan jag börjar skriva på allvar. Alltså en idé om en avgränsad erfarenhet över tid, som professor i dramaturgi Barbro Smeds säger. Och med sin tid, plats, sitt dilemma och sin intrig blir berättelsen till en enhet, som filosofen Aristoteles säger, han som var den första i väst att nedteckna hur dramaturgin ser ut att fungera.

Dramaturgi

Det hinner bli ganska många versioner innan jag i detalj jobbar med dramaturgin. Jag har ju min början, mitt och slut och har därför hela tiden vetat att jag inte kommer hamna ur spår. Men det är ju mycket mer man kan göra för att stärka vändpunkter och skärpa berättandet i stort. Allt för att just den här berättelsen ska bli så effektivt och engagerande berättad om möjligt.

Så en bit in i skrivprocessen lägger jag mallen av en femaktsstruktur som ett raster över min text. Jag får syn på var det saknas starka vändpunkter, att jag faktiskt har en starkt mittpunkt och att vissa akter är för långa, andra för korta. Och jag redigerar därefter.

Perspektiv i skrivandet

Så var det det här med perspektiv. Hundens eller barnets? Jag pratar med Carola och vi landar i hundens. (På så sätt kan jag dessutom naturligt få in all möjlig intressant fakta om hur det är för en hund att spåra, få vittring och lyssna. Skönt, detta med förklaringar har ju oroat mig.)

Att leva sig in i hur det är att vara hund är både utmanade och härligt. Mycket sinne och kropp, inte så många tankar. Det är svårt och visst blir det så att jag förmänskligar hunden och ändå ger honom tankar, viljor och längtor som jag ju inte har en aning om huruvida han har eller inte.

Barnet ska ju kunna leva sig in i hunden, försvarar jag mina beslut inför mig själv.

I slutet bryter jag dessutom mot alla regler och byter till Lunas perspektiv. Hmm.

Anslag och reserach

Vid något tillfälle i skrivprocessen utvecklas morgonpromenaden till ett anslag, en antydan om vad som komma skall. Det är nära att sluta illa där vid vattnet för valpen Camon, Arracz lillebror. Men det är inte Arracz som räddar Camon, Arracz har fortfarande en del kvar att lära.

Jag skriver fram och tillbaka, in och ut. Fler scener och skeenden kommer till, andra fördjupas. Verkligheten gör sig också påmind; jaha, de är alltid två soldater som spårar? Okej, soldaten Fatima föds ur den researchen. Jaha, en patrullhund går aldrig när den är på uppdrag? Okej, jag sök-och-ersätter alla går till patrullerar.

Att blanda fiktion och fakta

Vi landar också i att det nog kan funka med fakturarutor i just den här barnboken, med sitt tydliga syfte att både engagera och lära. Story och faktarutor… Mitt initiala motstånd väcks återigen. Men detta avhjälps av Brukshundklubbens idé att boken ska läsas högt i sällskap med en vuxen.

Sagans form och kraft

Jag tror att det är detta som får mig att ta ut svängarna. För kanske är det för mycket för lågstadiebarn att höra om en liten flicka som försvinner i skogen mitt i natten med en mormor vars mobil så klart förlorar täckning. Kanske är jag för nära riktig förtvivlan när jag berättar att ingen vet om deras utflykt gick till Nöppelberget, Getryggen eller faktiskt till Dödmanstjärn, ökänt för sina många drunkningsolyckor.

Men jag bestämmer mig för att lita på sagans inneboende kraft, sagan vars form innefattar att aktivt gå in i det okända och det svåra för att kunna växa som människa. Och jag bestämmer mig för att ha förtroende för barns förmåga att göra den resan, särskilt i sällskap av en vuxen. En vuxen som inte nödvändigtvis förklarar barnets erfarenhet, men speglar den.

Språket i en barnbok

Jag tillåter mig att ta ut svängarna också i språket. Jag skriver så klart korta meningar, men ibland i längre stycken än brukligt i en barnbok. Och jag använder i mitt tycke vackra och målande ord och fraser som andtruten, skimrande och mångata. Luften är kall och vass, vattendroppar sprider sig i stumma kaskader.

Jag skriver inte abstrakta och akademiska ord, de tror jag sällan hör hemma i berättande och särskilt inte i en barnbok. Men jag väljer att använda ord som skapar bilder och öppnar dörrar på samma sätt som poesi kan göra, inga jämförelser i övrigt…. Jag kan helt enkelt inte låta bli. Jag älskar vackra, kluriga, mångbottnade ord.

Hur skriva för barn?

Hade jag skrivit på ett annat sätt om målgruppen varit barn med skriv- och lässvårigheter? Eller om uppdraget varit att skapa en bok att använda i skolundervisning? Vilket är egentligen det bästa sättet att hjälpa barn tillskansa sig ett rikt språk, det jag tror vara det viktigaste verktyget för att tänka, reflektera och analysera?

Det blir ett manus som hoppas jag på sina ställen kan uppfattas som målande, och det i kombination med fascinerande fakta om vittringstunnlar och luktceller. Det är ju helt otroligt att en hund har 200 miljoner luktceller i sin nos, och en människa fem i sin näsa. 200!

Men kanske var det svåraste att skriva kort. En barnbok är inte en roman och man måste skära ned, hålla igen, bli så koncis som det bara går. Det var en utmaning och det var oväntat roligt.

Hur boken än blev så blev jag nöjd. Den blev spännande, och vacker på flera olika vis. Och det beror mycket på vad som hände efter att texten var klar (trodde jag).

Boken och bilderna

Det blir vår och jag har skrivit kanske fem, eller sex? versioner av mitt manus. Då kopplar jag in en illustratör. Eller, hon är egentligen inte illustratör, hon är konstnär och heter Lotte Sederholm.

Att illustrera en barnbok

Lotte jobbar helt analogt och sätter målmedvetet igång att måla akvareller och rita blyertsteckningar. Hon pratar med mig i termer av färg och rörelse. Säger saker som “jag tror att grundtonen ska vara den gula Gummigutta” och “jag behöver träffa en Chodský pes för att se hur den rör sig”.

Lotte frågar vad jag vill att hon illustrerar och jag väljer ut de starkaste vändpunkterna i berättelsen och de för mig viktigaste detaljerna. Badscenen i anslaget för liv. Mångatan i slutet ligger precis som jag skrivit likt en slöja i vattnet. Inte visste jag att rostrött blåbärsris kunde vara just så rostrött. Och plötsligt ser jag hur Arracz halsband ser ut och hur stor hans hundkorg faktiskt är.

Text och bild i samarbete

Jag frågar Lotte vad hon vill illustrera. Långsamt växer skogen fram och blir berättelsens viktigaste fond. Luna bär en gul mössa som hänger ner över ögonen. Mormor får högklackade gummistövlar.

Lottes nyskapande får mig att i nästa version skriva hur skogen ser ut om natten. Och att det är när Luna ljuger som den gula mössan glider ner över hennes ögon. Jag får syn på hur mormor blir än mer snubblig när hon stapplar fram över över stock och sten. Jag skriver att Luna när hon hälsar på Arracz och Carola får plats att krypa ner i Arracz hundkorg, precis som jag själv gjorde som barn hos den hund som bodde i min familj.

Och på det viset fortsätter text och bild att leka med varandra, version efter version.

Under hela processen är Cissi från Brukshundklubben och medförfattare Carola delaktiga.

Att sätta en inlaga

Mot slutet av sommaren börjar vi känna oss rätt klara och kopplar in en bokformgivare, Håkan Liljemärker. Lotte skannar alla sina analoga bilder och skickar till Håkan. Därefter börjar Håkan att digitalt sätta inlagan, som det heter, det vill säga bestämma hur text och bild tillsammans ska röra sig över boksidorna.

Efter ett tag blir detta något vi träffas kring alla tre; jag, Lotte och Håkan. Det är Coronatider och vi ses på Zoom med delad skärm. Vi nöter och blöter inlagan, Håkan visar oss i realtid hur det kan bli. Vi ser med en gång vad som funkar och inte funkar.

Formgivning och nya färger gör att min text ännu en gång förändras. Lotte ser vad nytt hon behöver skapa. Håkan färglägger hela sidor så att natten blir mer framträdande. Till sist skapar Håkan och Lotte ett omslag, jag kommer med idén att det är natt på framsidan och dag på baksidan.

Detta att i grupp skapa ett samspel mellan text och bild är bland det roligaste jag har gjort. Och jag ser hur likt det är att jobba med text och rörlig bild, som jag ju gjort så många gånger som manusförfattare. Men filmmanus-skapandet sker bara inne i mitt eget huvud för att sedan komma ut på papper i form av berättande och målande språk. Efter det är det någon annan som leker med bilderna på riktigt, det vill säga filmar. Här i barnbokens värld får jag vara med i den leken.

Att trycka en bok och bli klar

Men mest jobbar Håkan på egen hand och skapar nya bottnar i berättelsen i hur han sammanfogar text och bild. Under tiden har jag kontakt med Helena och Daniel på Italgraf, som ska hjälpa oss med bildsättning och tryck. I deras händer blir det en bok med helt rätt papper, perfekt färgsättning och vacker bindning.

Mot höstens slut landar boken i många kartonger på Brukshundklubbens kontor i Farsta. Nu är boken redo att nå föreningens medlemmar.

Men vad hände Arracz och Luna den där natten? Och vem räddar egentligen vem? Det får man läsa sig till, men jag kan avslöja är att Arracz I slutet av boken har fått det han önskade redan från början; han är nu en lika duktig patrullhund som storebror Åcky. Och att han och Luna i sista scenen trängs tillsammans i en rullstol.

– Carola, när jag blir frisk, kan vi åka till Dödmanstjärn då? frågar Luna.

Hon håller sitt grönhåriga plasttroll i handen.

Carola nickar, hon tycker det är en bra idé. Om de åker när solen skiner.

– Då ska Arracz följa med, tycker Luna.

Illustration: Lotte Sederholm.