Skriva, en utforskande handling

Jag tänker ofta på skrivandet som något utforskande. Som om vi när vi skriver söker oss fram, trevande, för att se vart orden tar oss. Låter pennan vandra för att upptäcka vilken väg meningarna vill slå in på. För även om vi styr upp berättelsen i förväg med en synopsis och på så vis sätter en riktning för berättelsen eller texten, så är det en bra idé att lämna mycket utrymme över till det okända.

Insikterna föds i pennan

Många säger att skriva är ett bra sätt att tänka. Det upplever jag är sant. Mina idéer, tankegångar och reflektioner blir tydligare för mig när jag skriver. Det är som om insikterna föds ur pennans rörelse över papperet.

Flow

Men jag tror också att skriva är ett bra sätt att ta emot. Att öppna sig för just det okända och bara se vad som händer. That’s where the magic happens. I de där stunderna då skrivandet liksom bara sker, vilket ju inte är alltid. Men ibland händer det. Man talar om flow. Många skrivande människor jag träffar i mitt yrke vittnar om att det är de stunderna de lever för.

Berättelsen lever sitt eget liv

Många som är nya för skrivandet vittnar också om hur förvånade de blir över det de skriver. Att det inte hade väntat sig sig att texten skulle leva sitt eget liv när man ju faktiskt tänkt ut vad som ska hända. Och jag som skrivit i många år, ända sedan jag var åtminstone tio, blir fortfarande förvånad. Vad hände nu? hör jag mig själv tänka samtidigt som fingrarna klapprar vidare över tangenterna. Magic.

I sin bok om skrivande säger Knausgård: “Att skriva handlar om att göra något åtkomligt, om att få något att visa sig.