Skriva långt eller kort?

När man väl tagit beslutet om att skriva en fiktiv berättelse är det lätt att man snart satsar på att skriva en hel roman. Är romanformen det som passar berättelsen, och man har drivet och orken, är ju det fantastiskt och helt rätt. Men behöver man verkligen alltid skriva så långt?

Roman, novell eller bara berättelse?

Vi är många som drömmer om att skriva en bok, och som jag skrivit i ett tidigare inlägg är det lättare än någonsin att skapa en bok om man inte blir antagen på klassiskt förlag. Och klarar man det är det ju helt fantastiskt. Det tar oftast, men inte alltid, flera år.

Flera av mina kunder genom åren har skrivit eller skriver på romaner. Lika många skriver självbiografier, biografier livsberättelser, filmmanus och fackböcker.

Det är också många som kommer till mig som även om de vill skriva fiktion inte alls vill skriva en hel roman. De vill skriva korta texter. Kanske några noveller. Eller en samling betraktelser. Eller helt enkelt något man kan kalla för en berättelse. En berättelse måste inte vara lång. Faktum är att den kan få vara så lång eller kort som den vill.

Det är skönt att få göra som man vill när man sysslar med konst. Just du kanske ska skriva en tunn bok där du blandar berättelser, poesi och reflektioner?

Att ge romanbygget tid

Av alla de som jag hjälpt/hjälper till en roman har alla skrivit i flera år, ofta fyra eller fem. Några jobbar på hyfsat regelbundet. Andra behöver ta en paus i ett år eller två för att sedan komma igen.

Att skriva en roman, det vill säga en lång fiktiv berättelse, tar oftast längre tid än att skriva något biografiskt. Jag tror det beror på att man ska hitta på allt. Och att det oftast behövs flera berättelser, självständiga intriger, i en roman. Och på att det inte är självklart i vilken ordning man ska berätta det som sker.

Det är inte för inte som detta kallas ett romanbygge. Det är verkligen en fråga om att skapa en stabil grund och på det långsamt men säkert lägga till våning för våning. Kanske några tinnar och torn. Eventuellt en gäststuga. Och allt ska hänga ihop och man ska kunna röra sig mellan våningarna och rummen på ett till synes enkelt och organiskt sätt. Att få ihop den platsen – och romanens värld och dess olika tidsplan – tar sin tid. Jag är inte skrivpedagogen som har tips om hur du skriver en roman på trettio dagar.

Med det sagt skrev en av mina vänner och kollegor den första versionen av sin första roman på några månader. Och hon är förstås inte ensam. Å andra sidan hade hon hela berättelsen klar för sig när hon började.

Är längre bättre än långt?

Men idén om att skriva “den stora romanen” kan ju skrämma slag på den bästa. Kommer prestationsångesten krypande kan det blir lättare att börja med en berättelse. Så får man se vart den tar vägen och vart den vill sluta.

Jag har läst att författaren Kerstin Ekman lurar sig själv varje gång hon börjar med ett nytt skrivprojekt. Varje morgon säger hon till sig själv: “Jag sätter mig och skriver lite, bara för att det är roligt, det behöver inte bli något.”. Och fem år senare har hon en roman. Det kanske gäller också för dig. Eller så är ditt resultat en sjuttio sidor lång berättelse. Eller en tjugofem sidor lång novell.

Det handlar aldrig om kvantitet. Alltid om kvalitet.

Novellen, oftast bara en intrig

Under flera år var ett av mina så kallade brödjobb att skriva noveller får tjejtidningen Frida. Jag har säkert skrivit uppåt fyrtio, femtio noveller. Jag brukade säga att jag hade oroande lätt för att skriva så lättsam lektyr. Skämt åsido, det var roligt och en bra chans att få skriva på ett både underhållande och meningsfullt sätt för unga tjejer.

Allt läsa noveller är en av de bästa sakerna man kan göra om man vill lära sig att skriva. På bara några sidor för man till sig en början, mitt och ett slut. En huvudkaraktär som vill något, en värld och en miljö. Ett tema och ett berättarperspektiv. Allt på kort tid.

Och oftast bara med en enda intrig, eller storyline som det också kallas. En roman däremot behöver oftast innehålla flera intriger, som flätas samman och bärs av olika bikaraktärer. Det är en av anledningarna till att det blir så mycket mer komplext och komplicerat att skriva en roman.

Och gudomligt roligt om man får till det eftersom romanen är så rik.

Novellen, en inspirerande diamant

Men det är något med det där koncisa och kortfattade. När det är som bäst är att läsa en novell som att titta på en enda finslipad diamant. det är liksom formen för att säga en enda skimrande sak.

Förlaget Novellix ger ut noveller i små, lätta utgåvor som passar i jackfickan. Man hinner läsa en på en lite längre bussresa. Det här inläggets bild är från en sådan novell av den danska författaren Suzanne Brøgger.

Författaren Jonas Karlson har skrivit flera novellsamlingar och en (eller är det flera?) kortroman. Eller en långnovell om man vill kalla den det. Jag tänker på God Jul som handlar en personalgrupp i ett kommunhus som skapar en alldeles särskild julhälsning till stadens invånare. Boken är liten till formatet och 160 sidor lång (i ett mer vanligt bokformat hade den nog varit runt 100 sidor lång).

En av mina favoritnovellförfattare är en den finlandssvenska Solveig von Schoultz. Hon är nästan helt okänd i Sverige, men skrev fantastiska noveller. Ofta lyckas hon med sin kortfattade gestaltning visa upp ett enda mänskligt beteende på det mest avslöjande vis, utan att en enda gång nämna beteendet vid namn.

När ta beslut, hur komma i mål?

Vi är alla olika. Det är många som får energi av att sätta ett högt uppsatt mål. Att verkligen besluta sig för att skapa en roman kan vara just det som behövs för att skrivandet överhuvudtaget ska bli av.

Andra behöver ta beslut om att skapa något, även om man inte vet vad det ska bli. Kanske blir det till och med bättre om man inte vet vart det ska ta vägen eller vilken form det ska sättas i till slut.

Att ta ett beslut om att komma i mål är bra. Ibland tar man det beslutet med en gång, andra gånger en bit in i skrivprocessen. Varje skrivprojekt är unikt. Men vad är det att komma i mål? Är det när berättelsen liksom landar, knyter ihop sin egen säck? Eller när du berättat allt du bestämt dig för att berätta? Eller när du berättat allt som berättelsen själv ville berätta? Eller är det när berättelsen lämnar dig, inte längre är bara din?

Författaren PC Jersild skriver i sin nya bok om att skriva Skriv först fråga sen att “…om berättelsen lyfter, märker vi först efteråt.” Om det är sant behöver man ju först och främst skriva för att veta.

Och kanske är det det som är det allra viktigaste. Att vi faktiskt skriver.

Suzanne Brøgger är en feministisk ikon. I den här korta novellen skriver hon t ex “Naturligtvis ville han inte medvetet förtrycka en kvinna, men han förstod inte bättre. Därför behövde han en kvinna som det inte kunde märkas på.” .